det är säkert ingen som läser det här längre eftersom jag aldrig uppdaterar eller så men skit i det, nu gör jag det här för de som ändå läser!

2011. mars. 12. the united kingdom. london. brixton academy. all time low. 

yep, jag och alva ska till london och vi ska se all time low. så är det. biljetter är bokade och allting är klart förutom var vi ska bo. helt jävla underbart. 
kommer tidigt fredagen, åker sent söndagen. ett besök till drop dead affären och även ett besök till hmv kommer hända. 
pepp. 
nya albumet kommer vara ute då, så nya låtar kommer spelas viljet är bra. men hoppas även på lite gamla låtar, sådär som på i göteborg. till exempel circles/sugar, we're going down och the girl's a straight up hustler. men jag vill höra vegas live, väldigt mycket. 
sedan vill jag träffa dom igen. det finns inga ord om hur mycket jag saknar dom. 
jag tror jag ska joina the hustler club, så kanske vi kan få meet and greet eller nått, och för att det är en allmänt bra klubb. hellre hustler klubben än paramore klubben. pfc. paramore fans club...? jag vet inte. 
men ja. känns så jävla bra att det här faktiskt händer. youmeatsix hände ju liksom inte i berlin. vi har fortfarande chans att åka, men det är inte alls troligt att det händer eftersom vi inte kan göra allting. 

nya skolan är helt okej, on another note, har såklart gått och kärat ner mig i helt fel person också vilket är super. nej det suger, to be quite honest. det är kul att dom behandlar mig som en helt vanlig människa också, inte som på förra skolan då jag på något sätt var mindre värd if you get me? jaja whatever. 

jag har varit sjuk ett tag nu. hostan vill liksom aldrig försvinna. det höll på att bli bättre, men sedan insisterade/tvingade min mentor mig att vara med på friluftsdagen - så jag sprang 60 meter och hostan blev värre. great. skyller på henne. hennes fel, inte mitt. 

pappa och hans familj var på besök i början av september. jag vet inte om han kommer tillbaka faktiskt. för nu är det oktober, och jag vet inte vad som händer längre. men det spelar ingen roll. tycker det är bra att han bor i canada och jag har tänkt om, och har kommit fram till att linköping kanske inte är så dåligt egentligen. men oftast är det det. dessutom skulle jag inte vilja bo med pappa, och jag skulle nog inte klara att vara borta från atlas (eftersom han är en av de största delarna av mitt liv). dessutom har jag inga vänner i göteborg längre. de jag kan träffa vill inte träffa mig. verkar det som. jag menar, i augusti när jag var där träffade jag ingen annan än alva (och emmorna). ni hade eran jävla chans, kom inte och säg att ni saknar mig för det gör ni inte, ni vill inte ens veta av mig. så håll käften. men såklart, om pappa flyttade till göteborg igen skulle jag kunna komma mer, och vara mer med alva. hon är den ända som vill veta av mig, så. whatever. 

min födelsedag var inget speciellt förresten. jag känner mig fortfarande liten. ett år äldre, same shit. ingen kom ihåg att jag fyllde år tills jag påminde dom, känns ju fenomenalt. speciellt dessa internet bästa vänner jag har. inte ens ett grattis i efterskott? oh i see. nu är det försent så håll bara käften. det spelar ändå ingen roll, ska ändå inte säga grattis till er. spelar det någon roll ändå? ni tänker väl inte ens på mig längre. 'åh där är hon där konstiga, allt hon bryr sig om nu för tiden är all time low och versaemerge och jag vet inte vad, nu ignorerar vi henne för alltid'. 
bästa vän kommer du ens ihåg mig? nej? som jag trodde. söker tröst hos twitter och mina älskade vänner ute i europa, i the uk och i usa. där har du säkert inte vänner, va?

söker tröst på twitter över huvudtaget. pratar om mina problem med främlingar som för det mesta inte bryr sig om mitt liv alls utan bara vill ha en follow back och inte vill bli o-följd.

jag gråter över pojkar jag aldrig kan få och för att jag är så jävla dum i huvudet. och för att jag är så jävla ensam. över att jag inte har något liv. över hur mycket jag önskade att jag hade någon, vem som helst.
jag slår gång på gång huvudet i väggen och försöker skaka av alla jävla tankar som snurrar runt.

min tröst till allt det här är versaemerge och all time low såklart. jag kan inte lyssna på youmeatsix utan att bli i alla fall lite irriterande, och det gör bara ont och tillgjort att lyssna på paramore. svider när jag lyssnar på hey monday för jag saknar redan jersey, och the blackout blir jag också irriterad på, fast det är såklart inte deras fel att fucking limp bizkit inte ville komma till sverige. blink och fall out boy funkar, men mm. och sedan är det bara världens random musik på min spotify lista. fastnat för the maine nu också. 

that is all. hoppas du tagit åt dig om du känner att du har gjort mitt liv lite ledsnare, för det är nästan alla av er (förutom alva som står vid min sida forever <3)
ha ett bra liv.